Det finns inget före och efter i Cecilias Berntssons liv. Hon är 43 år, född och uppvuxen på en gård på landet. Hennes föräldrar jobbade i stan. Mamma var hemmafru och när barnen blev vuxna tog hon jobb inom barnomsorgen. Cecilias pappa arbetade som ingenjör.
– Mitt intresse för skogen, djuren och idrotten tog upp all ledig tid. Jag har alltid velat leva i harmoni med naturen och aldrig varit speciellt angelägen av att delta i konsumtionssamhället, säger Cecilia.
Intresset för att jobba i naturen gjorde att hon gick skogsbruksskola och friluftsteknisk skola.
– Jag ville göra lumpen men då skrek mamma högt! Men jag lockades faktiskt mer av tanken att leda människor i naturen än att kriga, säger hon.
På skogsbruksskolan träffade Cecilia sin förste man. När äktenskapet tog slut för elva år sedan tog hon med sig barnen och djuren och hyrde en egen gård. Familjen Berntsson består i dag av Sonja, 19 år, Gustav 16 år och Lillie, 5 år.
– Tanken att inte konsumera i onödan fick mig att hyra i stället för att köpa. Jag kände mig fri, kunde arbeta åt andra och ta vilka jobb jag ville.
Att ha hög ränta och känna kraven på sig att dra in pengar lockade henne inte.
– Nu har jag insett det svåra i att hyra. Förra stället jag bodde på fick jag flytta från för att ägarens barn ville flytta in på gården.
Nu har Cecilia, som hyrt gården i Brunskog sedan november 2009, börjat förverkliga drömmen om ett eget ställe. Hon har köpt en skogstomt norr om Arvika och planerar för sitt bygge. Under vintern ska hon hugga det virke som huset ska byggas av.
– Huset blir 50 kvadratmeter med öppen planlösning och sovloft. Det enda utrymmet som avskärmas är tvätt, bad och toalett. Jag letar hela tiden enkla, billiga och miljövänliga lösningar. Tanken är att jag ska låna så lite pengar som möjligt och att jag ska kunna återvinna det andra inte vill ha.
– Kretsloppstänkande är en del av min livsfilosofi, förklarar hon.
Ladugården kommer hon att bygga så nära huset man får. Hon funderar just nu på om man inte kunde återanvända värmen dynghögen alstrar.
Cecilia har bestämt sig för att slopa vattentoalett, kanske ha solvärme och att elda med ved som bas för uppvärmningen.
Hon har möbler så det räcker men tänker återvinna det som andra inte längre vill ha, som fönster och diskbänk. På loppmarknader och prylbytardagar går det att fynda.
– I dag slängs det så mycket fina grejer i onödan. Det är ett slöseri med resurser som inte fungerar för mig i mitt liv.
Mjölken som Cecilias ko ger räcker till hela familjen. På den gör hon smör, filmjölk och ost. Överskottet ger hon till sina föräldrar. Hönsen och grisarna får kalasa på matresterna. Hemma hos Cecilia finns ingen mat i soporna.
– Jag har två tonåringar och min son vägrar dricka den opastöriserade komjölken. Han ska ha mjölk från affären och där har jag fått ge med mig. Vi har många livliga diskussioner där jag blir hårt kritiserad men det är samtidigt uppfriskande att dels få försvara mitt val, dels höra vad de tycker, säger Cecilia och ler.
Hon bakar sitt eget bröd och köper mjölet från en kvarn i Sunne. Hönsen förser henne med ägg och varje höst blir det slakt. Cecilia har hemmaslakt, vilket betyder att det kommer någon som utför slakten men hon är med och styckar och flår. Köttet från får och gris räcker ett helt år. Oftast slaktas en kalv men nu ska hon låta kalven leva eftersom den kan efterträda som mjölkko.
– En stor del av hur jag lever handlar om att byta tjänster med andra. Jag utför ett arbete åt någon annan som betalning.
Det tar förstås mycket tid och det är något hon ofta får höra att hon slösar med.
– Tid är pengar, sägs det. Men jag undrar vad människor gör med tiden de köper sig? Jag förstår inte vad de menar. För mig är tid liv och vad jag vill göra med mitt liv.
Cecilia står med ett ben i nutiden och därifrån använder hon det som hon anser är vettigt. Hon har TV, dator, mobiltelefon och bil. Och det andra benet förvaltar ett kulturarv. Cecilia tror att alla har en uppgift under sitt liv. Hennes uppgift är att leva nära naturen och påverka andra genom sin livsstil. Och hon märker att det sprider som ringarna på vattnet. Hon vacklar inte utan är stark och drivande i sin tro.
– Jag tror inte att det är nyttigt för oss att konsumera i den takt som sker i västvärlden i dag. Förutom miljöförstöringen, som gör störst effekt, så tror jag ingen mår bra av att handla mycket. Det verkar ibland bli en fritidsaktivitet att konsumera eller ett sätt att dämpa oro eller ångest. Jag undrar var människor stoppar allt de köper, säger Cecilia.
Hon har inget emot konsumtion men tror på ett sundare förhållningssätt till saker.
Cecilia har valt bort sköna semestrar. Som ung tjej tågluffande hon och det var enda gången hon var utomlands. Men visst har hon tagit några dagar ledigt och varit ute på fjället, paddlat och ridit med sina barn. Hennes semesterkonto är lika litet som klädkontot. Hon kommer inte ihåg när hon köpte något nytt senast. Förmodligen var det senast någon gång på 1980-talet.
– Mina kläder kommer från second handaffärer. Ska jag vara extra fin någon gång lånar jag av min dotter som har samma storlek som jag. Men jag kan faktiskt fortfarande ha mina ungdomskläder och eftersom modet är tidlöst blir jag aldrig omodern. Jag har inte precis några kriser när det gäller kläder, säger Cecilia och skrattar.
I höstas opererade hon höften som hon hade svåra problem med. Under den tiden fick hon hjälp av sin pappa och av barnen. Hon tänker inte så mycket på framtiden och kan efter många års mental träning leva i nuet. Men hon har ändå planerat att lära sig behärska datorn och jobba mer med planläggning och rådgivning om skog och jobba mindre fysiskt med skogsavverkning.
– Ibland, när jag jobbat länge med kroppen, längtar jag till sängen, avslöjar hon.
För fem år sedan startade Cecilia och hennes pappa ett företag tillsammans. Hon ville vara fri, bestämma över sin egen tid och jobba åt sig själv.
Nu har Cecilia hand om jorden, skogen och trädgården medan hennes pappa ansvarar för kvalitetssäkring. Hon visste ju att hon skulle bli mer bunden till hemmet när hennes yngsta dotter Lillie föddes. Men hon ångrar ingenting utan är nöjd med det som är.
– Jag följde mitt hjärta och lever min dröm, avrundar hon och kör i väg med skottkärran.
Här tar arbetet aldrig slut.
Så får hon pengarna att räcka
✤ Korna, getterna, hönsen och grisarna ger henne mjölk, filmjölk, smör, ägg och kött (gris, får och kalv).
✤ Cecilia bakar eget bröd med mjöl från en lokal kvarn.
✤ Kläder handlar Cecilia på second hand.
✤ Ofta byter hon tjänster med andra människor i bygden.
✤ Fyndar på loppis, i fyndbodar och återanvänder det andra ratat.
- Text Inger Palm Foto Trons Lasse Mattsson
- Source Livet På Landet
No comments:
Post a Comment